Nu i juni fick man lite lönehöjning när man jobbar inom kommunals avtalsområde inom vården för Malmö stad. Kommunal hade lyckats förhandla fram en allmän pott på 475 kr per anställd. Man där tog fackets inflytande slut. Hur potten fördelas överlåter man till enhetscheferna. På min arbetsplats, ett LSS-boende, kunde det bli allt mellan 700 kr i höjning till så lågt som 200 kr höjning till en annan.
Några kriterier enligt enhetschefen var hur engagerad man var i sitt arbete och hur mycket man dokumenterade sitt arbete i Origo (Malmö stads journalsystem). Jag har tre ansvarsområden (som jag fått av kollegor som tröttnat), jag dokumenterar mer än de flesta kollegor (alla har inte lätt för datorer) och jag har deltagit i en kurs i halkkörning plus fler kurser. Trots det fick jag fick 400 kr i lönehöjning dvs. under snittet 475 kr. Trots alla fina kriterier förstår jag nu att individuell lönesättning handlar om vem som kan framhäva sig bäst eller framförallt vem som har närmast relation till lönesättande chef.
Turligt nog trivs jag med mitt arbete. Det känns roligt att hjälpa och stödja de boende som jag lärt känna. Men jag undrar varför vissa ser det som en naturlag att chefen ska bestämma ens lön, det borde finnas ett mer rättssäkert system. Varför pläderar vissa för ökad lönespridning men förfasar sig i nästa stund över att folk dör p g a av platsbrist på Sus samtidigt som Regiondirektör Sören Olofsson tjänar 30 000 kr mer än statsministern. Skulle ökad lönespridning frigjort mer resurser till sjukhusen så man kunnat undvika dödsfall orsakade av platsbrist. Svaret är nej, lönespridning och individuell lönesättning främjar istället bristande gemenskap på arbetsplatsen och bristande engagemang för samhället.
Fram med en mer rättssäker lönesättning så att relationen mellan anställd och chef blir en som genomsyras av ärlighet istället för dagens situation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar